Tonårsmamma (nr 4)

Småbarnsåren är förbi för mig! Det konstaterade jag häromdagen när grannen sprang efter sin 4-åring som var på väg ut genom gårdens öppning mot den förbjudna gatan! Små barnsben, särskilt sommarben, har en förvånansvärt hög hastighet i sig när de ska besöka något förbjudet och spännande.

Grannpojken hade givetvis uppfattat att det var sirener ute på gatan och blev hastigt mycket nyfiken! Alla regler om gårdens begränsning glömdes bort! Det slutade dock bra, pojken infångades i tid! Jag satt där i solstolen i väntan på maten och tackade min lyckliga stjärna att det inte var jag som skulle jaga dessa små sommarfötter! Men det skulle jag nog inte ha tänkt för strax därefter hände följande:

Vår 16-åriga son, pappan och jag satt senare vid middagsbordet och småpratade. Jag berättade om dagens jakthändelse på gården för sonen som slutat att springa efter sirener för länge sedan. Då frågade pappan i huset helt plötsligt om sonen kanske var sugen att gå seglarflygskurs?? Nu när sonen ändå hade mer fritid efter att ha lagt tenniskarriären på hyllan??
-Hörde jag rätt?
-Segelflyga??
-Jodå, det var precis det som pappan föreslog!
Och självklart tyckte sonen att det var en otroligt häftig idé, trots att han aldrig hade tänkt tanken innan.

Om jag vid det tillfället hade hållt i en hammare då skulle det minsann vara en pappa mindre, tror jag. Att föreslå något sådant när jag som mamma äntligen börjat ana en lugnare tillvaro! Och föreslå detta för en son som drömmer om häftiga händelser, stora utmaningar, vilda äventyr och brinner av lust att testa tidigare smått förbjudna saker.

Och inte nog med det, dottern kom i samma veva hem och berättade att hon ska hoppa fallskärm nu till helgen!
-Jag sticker till Borlänge och hoppar fallskärm, ja, tandemhopp förstås. Min kompis ska filma mig när jag hoppar! Vi har redan bestämt det!

Där satt jag, helt sänkt efter att ha insett att min tillvaro fortfarande ska innehålla oro över en segelflygare till i familjen, och så kommer dottern med detta. Givetvis ville sonen även prova på det förstås! Både att hoppa fallskärm och segelflyga.

Nu undrar jag vad det är för fel på frimärkssamlande? Fågelskådning? Eller geocaching som jag hade tänkt? Eller varför inte bara ta en cykeltur till Gamla Uppsala, äta en god matsäck och kasta fresbee?

En gång i tiden var jag så trött på alla de som upplyste mig om att "små barn betyder små bekymmer, och stora barn stora bekymmer" men nu börjar jag förstå! Alla åldrar har givetvis sin tjusning, och jag älskar att vara mamma, men måste mina juniorer hoppa fallskärm och segelflyga?

Tonårsmamman orolig igen!