söndag 20 mars 2011

Frukostdags!

Morgon anno 1998:
Mamma smyger upp tidigt, tidigt och så ljudlöst som möjligt, gärna innan övriga familjen vaknar. Hinner i bästa fall äta sin frukost, läsa morgontidningen, duscha, klä på sig och kolla senaste nyheterna på TV innan resten av familjen ska väckas.

Frukost till övriga ska sen serveras, vitamintabletter, AD-droppar och allergiinhalator ska tas fram innan det är dags att se till att alla får på kläder och ytterkläder. Visst försöker alla hjälpa till men ansvaret vilar på mammas axlar. Fram med skolväskor, försöka behålla en lugn atmosfär för att sedan ta sig i sakta tempo till skola/dagis och arbete.

En halv arbetsdag har gått när mamma så kommer fram till sitt jobb.

Morgon anno 2008:
Tio år senare börjar mamma slappna av på mornarna, går fortfarande upp ganska tidigt visserligen, men slipper tänka på frukost åt andra. Den fixas av barnen/juniorerna själva, likaså påklädning och tandborstning går smärtfritt för dem. Mamman kan ägna sig helt åt sig själv, kommer utvilad till jobbet utan att behöva stressa. Att dörren ibland är olåst när mamma kommer hem får man ta, alla gör så gott de kan... men glömmer ibland.

Morgon anno 2011:
Återigen ska klockan ställas extra tidigt, frukostbrickan ska dukas till en av familjemedlemmarna. Han ska ha medicin, helst innan alla ska iväg till jobbet. Fram med antibiotika, näsdroppar och fil med hallonsmak för att skona magen i antiobiotikabehandlingen. Att det är just hallonsmak är extra viktigt för annars äter han inte! :-(

Mamma tvingas gå upp redan kl 5 för den här frukosten är inte lätt att servera. Inte lätt att få honom att ta emot den, han springer iväg, gömmer sig gärna och biter envist ihop munnen när man närmar sig med medicinen. Mitt i ätandet ska han tvätta sig kring munnen eller fixa frisyren. Dessutom ska den serveras utomhus, under kyliga marsmornar.

Svettig efter en jobbig morgon kommer mamman så till sist till jobbet, ganska så slut och gruvar sig redan för nästa morgon. Hon längtar efter att alla ska bli friska och pigga igen, att medicinätandet kan ta slut.

Undrar du vem som ska ha den speciella frukosten? Vår lilla kanin förstås!

lördag 12 mars 2011

Tankar idag!

Det var ungefär ett år sedan som jag skrev om jordbävningsoron i Japan, närmare bestämt den 15 mars. Och knappt ett år sen, den 20 april, som jag skrev om askmoln och tsunamin.

Skrämmande att nu, nästan precis på dagen ett år senare, titta på nyhetsbilderna som anländer från ett sargat och översköljt land. Bilder från ett område där min Maria befann sig för ett år sen, Sendai. Bilder från en kärnreaktor som inte gör som den ska. Bilder från bilar och båtar som åker runt likt barnens vilda lekar med badleksakerna i badkaret. Tunga bilder, svåra att blunda för.

Inte blir man heller lugnare när man hör att Tokyo fortfarande väntar på den stora jordbävningen som komma skall, och att den kommer ganska snart, tror man. När man misstänker att berget Fujiyama ska kollapsa. När man räds för att den stora staden Tokyo brakar ihop, vad väntar inte då?

Jag imponeras av japanernas lugn mitt i kaoset, japaner som snällt väntar på grön gubbe vid gatukorsningarna, som snällt vandrar hemåt i sina obekväma skor (om de inte köpt jogging- eller walkingskor på hemvägen dvs.), en promenad som kanske tar flera timmar. Japaner som vant sig vid att ha ca 100 jordbävningar om dagen. Det var den här sista som kanske överraskade dem lite mer...

Jag är tacksam för att min Maria är hemma i Sverige igen, jag är tacksam för att jag bor i ett mer stabilt land, långt ifrån kontinentalsprickor, vulkaner, jordbävningshot och tsunamivarningar. Och jag är tacksam för att kunna sitta här, skriva ner mina tankar, sätta på lite kaffe emellanåt och inte behöva vara rädd för katastrofer, inte just nu i alla fall. Det är mina tankar idag!