-Är det sant?
-Går tiden så fort?
På frågorna svarar jag ja! Och förundras, men samtidigt även förfasas en aning över svaret! Ja, så fort, så fort går tiden....
Min kära mamma, om en vecka är du där! Och jag hoppas kunna vara den som serverar dig kaffe och tårta, som hjälper dig att öppna paketen, som ordnar med mängderna av blommor och som får vara med och dela ditt skratt, ditt leende och dina kramar! Men egentligen hade jag ju hellre velat sitta och prata med dig om åren, om livet, om dig och dina minnen, om pappa, morfar, mormor, ja, om oss alla! Men din syn är skral, ditt minne inte helt med längre och din hörsel ännu sämre, så det får bli med tankeöverföring, hoppas bara att mina tankar går fram!
Det var till dig vi oss vände, när skrubbsåret var nytt, när tårarna rann nerför kinderna eller när skratten bubblade i våra kroppar! Samma när läxångesten knackade på dörren, när ungdomskärleken försvann eller när jag/vi behövde kloka råd. Och du hade alltid svar, alltid tid för att plåstra och alltid tid att lyssna!
Kommer du ihåg när vi gick kvällspromenader i vintermörkret, när snön knastrade under skorna och du visade mig alla stjärnformationer på den mörka vinterhimlen? Jag höll dig i handen, lite rädd för att tappa bort dig i mörkret? Hur du visade mig på det mysiga med mörker, att njuta av att titta på alla upplysta fönster, att förundras över den stillhet som vintermörker kan ge?
Kommer du ihåg de stunder vi hade vid älvbrinken, på bänken som pappa snickrat för mer meditativa stunder? När vi pratade om friden vi upplevde på sommarsemestrarna vid stugan? När vi tog kvällsdoppen i älven, och sittandes på bottnen med vattnet strömmande längs kropparna kunde se och känna att småfiskarna noppade försiktigt på våra ben? Hur det kittlades på vaderna?
Eller när vi satte upp tältet på våra bilresor till Norge, till Danmark? Pappa ville alltid ha stekta fläskkotletter som vi stekte vid gasolköket och hur vi efter maten spelade kort och så småningom kröp ner i våra sovsäckar, tände tältlamporna och läste böcker tills sömnen gjorde sig påmind? Hur du lät mig träna inför resorna genom att använda både sovsäck och läslampa i den ordinarie sängen hemma?
Sportlovsresorna till fjällen, då vi alla tillsammans tog oss uppför fjällsluttningarna med matsäck på mornarna för att sedan efter lunchpauserna ta oss tillbaka ner till stugan, nerför backarna på skidor i full karriär? Inte alltid stående, ibland halvsittande och/eller med täta kraschlandningar i den mjuka snön? Men alltid med många goda skratt!
När vi i likadana träningsoveraller småjoggade runt våra 3-4 kilometrar vid Kolsvedjaberget? Och alldeles flåsiga kom hem nöjda och glada med mer spring i benen? Eller när vi gick sömnadskursen på kvällstid och sydde oss varsin snygg manchesterkavaj? För det skulle vara manchester då! Undrar var de tog vägen? Kunde du använda din?
Hur du ordnade med ett skrivbord till mig bredvid ditt skrivbord på jobbet? Hur jag fick använda dina stämplar, ditt brevpapper och fick tillgång till en "egen" skrivmaskin? Allt för att jag skulle ha något att göra om jag hälsade på dig på jobbet?
***********
Vi behövde alla få finnas i din närhet, pappa, vi barn, barnbarnen, våra mor- och farföräldrar och andra. Du lyckades på något sätt hålla ihop oss alla, se till att vi alla mådde bra, samtidigt som du jobbade alla år.
-Hur gjorde du?
-Hur orkade du vara så positiv? Se möjligheter i allt? Trots allt du råkade ut för?
-Var fick du själv energi ifrån?
-Vilka minnen har fastnat mest?
-Vilka lärdomar har du gjort?
Det, och många andra frågor skulle jag vilja ställa till dig om en vecka men inser samtidigt att jag kanske inte kan få svar nu, kanske inte någonsin...
Men jag/vi ska se till att det blir en minnesvärd dag för dig! Tack mamma, för alla år! För att du är den du är! För allt du gett oss alla! Och jag hoppas att vi får njuta av dig ytterligare många år till... hoppas bara att du själv också får njuta av kommande år. Vi ses om en vecka...
Älskar dig! ;-)
