Att komma till insikt!

För länge, länge sedan kunde det hända att man ibland fick höra en uppmuntrande vissling eller kommentar när man passerade ett killgäng. När man var iklädd den nya kjolen eller tröjan...

Och visst kunde väl även visslingen utebli och andra mer trista kommentarer yppades, givetvis var det så! Men de gånger visslingen kom så reagerade man lite positivt, eller hur? Det var några år sen, några tiotal år sen, för länge sedan... (och bara tillåtet för killar då...)

Idag när jag tog en lång och skön promenad kom där ett glatt killgäng, och som alltid skärptes sinnena vid möten med obekanta, men kommentarerna som flög i luften var helt annorlunda mot tidigare:
-Hello grandmother!
-How are you?
Precis som de undrade om jag behövde hjälp eller så? Kanske tant behöver skjuts hem?...

Hm, intressant... är det så de ser mig? Insikten slog till!
Ja, visst! Mormor eller farmor kunde jag mycket väl vara! Inte en helt oangenäm känsla det heller förvisso! Om bara mina egna barn anlänt tidigare!

Men nu njuter jag av dagen, och gläds åt att jag inte har små bäbisar överallt som kräver min fulla uppmärksamhet, att jag har det mysigt med mina egna småkaxiga ungdomar och att jag ännu inte behöver rollator och hörapparat. Det är också att komma till insikt! Och jag trivs med det!!