Börsen - Lustiga huset

Alla har väl provat trappan som leder in till Lustiga huset på Gröna Lund? Och har man inte provat så har man säkert suttit på bänkarna nedanför och skrattat åt alla som inte kommer på hur man ska göra för att komma upp. De som misslyckas åker bara längre och längre ner medan andra som har tur eller förstår sig på rörelsen kvickt kan ta sig upp för trappan. Väl uppe syns ett nöjt leende och de lyckade kan triumferande vända sig om i segerrus!

Ikväll bjöds jag på oxfilé, klyftpotatis och vin på en av stans restauranger. Mums, en torsdagskväll! Men innan maten var jag tvungen att lyssna på hur jag ska placera alla mina pengar (som jag inte har) och fonder (som jag inte vet om jag har) på bästa sätt. Bra genomgång, kryddad med god mat. Men jag satt bara och tänkte på hur svårt det är, precis som trappan i Lustiga huset. Om man kan, eller har tur, så går allting upp! Med rätt placering av fötterna eller pengarna så stiger du ekonomiskt eller kroppsligt. Och med fel placering så rasar pengarnas värde eller så hamnar du nedanför trappan.

Tänker till sist att det kanske är bäst att inga pengar ha, för hur ska man placera när inget facit finns? Oxfilén var visserligen god men jag skrattar mer i trappan på Grönan!
(Om jag har råd med entrén dvs?)

-Kaxar du va?

...säger gängledaren till killen som helst av allt vill slippa bråk. Killen som står där och inte förstår vad ledaren menar. Vad har han gjort? Och när i så fall?
-Vad menar du?
Gängledaren säger då till sina kamrater att honom ska vi bötfälla!
-Om du inte ger mig 300 spänn så kommer vi att slå ner dig! Bara så att du vet!
-Varför ska du ha pengar, jag har ju inte gjort något?
-Pengarna, annars får du stryk!

Dagarna går och rätt som det är händer det som inte får hända. Killen får stryk och det rejält också. Han blir nedslagen, sparkad på och får uppsöka sjukhuset med ambulans. Kompisen som står bredvid försöker hindra slagsmålet men blir fasthållen av gängledarens polare. Flera andra ser på, passiva, rädda och när det är deras tur att bötfällas så betalar de för att slippa bli jagade, sparkade på och slagna. När killen kommer hem så småningom blir han kontaktad igen, han får veta att om han tjallar så blir han dödad nästa gång. På Facebook finns nu kommentarer av båda slag, dels hyllas nu antagonisterna som slagit ner den oskyldiga killen, dels uttrycks avsky för nidingsdådet.

Det här fortgår i veckor, månader, år och ingen vågar skvallra för om man "golar" så blir det värre.
-Är det här Italien, tänker ni?
-Nej, det här är vår stad, idag.

Ungdomarna tvingas att hela tiden ställa upp på än det ena efter det andra, fel svar renderar bötfällning eller dödsstraff. Eller så tvingas de lämna ifrån sig mobiler, datorer eller annat åtråvärt. I deras värld beväpnar de sig nu med vapen av olika slag, slagträn och stenar för att ha i beredskap när nästa man står på tur. Ilskan och frustrationen växer, nya insikter skapas.

Detta är verkligheten för våra ungdomar, maffiametoder styr ungdomsstaden och segrande ur striderna går tupparna med välfyllda fickor! För ingen vågar ingripa, och polisen kan inget göra för det finns inte någon som vågar berätta! TRIST!

En lång väg, som blev alldeles för kort!

Ett liv är så kort, ibland kortare än man tänkt. Men fotspåren som man lämnar efter sig är många. Och minnena desto fler.

Idag var jag på min väns begravning, en vän som älskade Beatles och särskilt den här låten. I kyrkans akustik blev låten extra fin och så skör, vi blev alla tagna! Kyrkan var fylld till bristningsgränsen, känslorna stora, tårarna tunga och musiken mäktig! Ett fint avsked...
Tack Kerstin för att jag fick vara med på din väg, din långa väg som dessvärre blev alldeles för kort. Vi saknar dig...

En regnbågshistoria

En liten sann historia från svunna tider, en regnbågshistoria. Det här var innan regnbågen fick vara symbol för allas lika värde, vare sig man är homosexuell, bisexuell eller transperson. Innan regnbågen även blev en symbol för allas lika värde, oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.

Historien utspelade sig på en av stadens lokaler, i det här fallet en lokal för homosexuella. Polisen fick kännedom om att de homosexuellas lokal var bombhotad! Man såg mycket allvarligt på bombhotet. På den tiden fanns många elaksinnade individer som hade svårt att acceptera andras åsikter och utsatte ofta dessa lokaler/personer för tråkigheter. Så polisen ryckte ut direkt med en patrull för att avsöka lokalen och se om det fanns någon bomb där. Eventuell evakuering förbereddes och alla tänkbara scenarier utspelade sig i polisernas hjärna. Som polis ska man alltid vara förberedd på alla eventuella händelser som kan inträffa.

Väl framme i lokalen var det lugnt. Folk verkade inte särskilt oroade eller upprörda. Poliserna gick runt och letade men kunde inte hitta den minsta antydan till en bomb. Till sist kom de in i hjärtat av lokalen och frågade vem som ringt in om bombhotet. En man uppenbarande sig plötsligt och sa:
-Kom och ta mig! Kom och ta mig polisen! För det är jag som är bomben, sexbomben!

Poliserna kunde med ett ödmjukt leende på läpparna avsluta jobbet. De åkte därifrån i betydligt lugnare fart och vara glada att de, den här gången, inte behövde agera för att skydda människoliv. Men det hade kunnat varit allvar, det hade kunnat vara en bomb, men en sexbomb - det hade de inte väntat sig!

Idag vågar folk visa mer vem de är. Och förhoppningsvis möts de med mer respekt och omtanke, för vi är alla lika mycket värda! Oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller om vi har ett funktionshinder. Vi är alla "normalt förekommande varianter" - och låt oss fortsätta vara det. Även om vissa partier försöker påverka oss i annan riktning!

Ordförståelse i valtider

Debattlustan är stor i valtider! I medierna ägnas hela program eller hela nummer åt valet 2010. Det affischeras, hålls tal på gator och torg. Det bloggas, twittras och politikerna försöker synas på alla tänkbara arenor. Det nämns ord som arbetslöshet, skolor, pensionärer, skatter, rut- och rotavdrag, demokrati, barnfamiljer, arbetslöshetskassa, arbetstagare m.m.

Häromkvällen råkade jag höra en diskussion som fördes ute på stan. Ett stort gäng ungdomar som var fulla av både ungdomlig iver och debattlust stod i en klunga och pratade om vilket parti de skulle rösta på, om de hade fått rösta. Än gick vågorna hit, än gick vågorna dit. Vi var många runt omkring som hörde argumenten hagla. Röstlägena höjdes betänkligt i takt med att kvällen blev allt senare och debatten hettade till. Ungdomarna var kort sagt inte eniga!

Vi som stod runt om blev mer och mer intresserade av hur debatten skulle sluta samtidigt som vi imponerades av det engagemang och den kunskap ungdomarna uppvisade. Undrar vem som tar hem diskussionen, tänkte vi, tills en i gruppen plötsligt höjde rösten kraftigt:
-Men vem är den där Rut som ni snackar om???
Pinsamt tyst blev det och tvärslut på debatten! Ridå ner för oss alla!

Dags att rösta!

Barnen såg med stor förväntan fram emot dagen då de skulle få följa sin mamma när hon skulle gå och rösta. Det var riksdagval för några år sedan och som vanligt både skrevs och pratades det mycket runt om i staden kring det kommande valet.

Valdagsmorgonen vaknade barnen extra tidigt, åt villigt sin frukost, klädde på sig utan knot och stod tidigt färdiga i hallen innan mamma ens var långt ifrån klar. Hon var lite förvånad att intresset var så stort men kände sig samtidigt stolt och nöjd över barnens stora engagemang och deras lust att följa henne när hon skulle rösta. Tidigt skulle de få inblick i samhälleliga frågor och händelser, hon kände att hon gjorde både barnen och samhället en tjänst. De skulle trots allt själva rösta några år senare.

Väl framme i röstningslokalen avtog dock intresset för evenemanget rätt snabbt hos barnen. De förväntansfulla blickarna ersattes med andra blickar och suckarna från barnen hördes högt och tydligt i kön till valbåsen. Till sist kunde inte mamma låta bli att fråga varför intresset falnat så snabbt.
-Varför gillar ni inte det här? Ni ville ju följa med mig och rösta!
-Men mamma, vi trodde att vi skulle få åka till Rusta!!!!

Språkförbistringar, missförstånd och oklarheter kan ibland sätta käppar i hjulen, helt oväntat ibland. Nu vet jag att mamman kunde rösta färdigt, att barnen så småningom kom till Rusta och att ett av dem ska rösta för första gången i sitt liv om några dagar. Och att barnen har växt upp till goda medborgare som ser fram emot framtiden. Härligt! Bra jobbat Mia!

(Mia har gett tillstånd att jag får publicera detta. Tack!)

Glaciär i Uppsala?

Ja, den finns, men inte som ni tror i någons frys eller kylskåp, ej heller på baren eller i form av iskuber i glasen. Nej, den finns faktiskt till beskådan i Nyby för där ligger fortfarande snöhögen från vintern kvar. Den är cirka 4-5 meter hög och består nu mest av is och grus. Och detta trots att det är nästan mitten av september med en lång och het sommar bakom oss. En sommar då vi stundtals pustade i skuggan eller undrade hur länge vi verkligen skulle ligga i vattnet för att svalna. Men snöhögen ligger kvar, och kommer så att göra ändå tills det blir vinter igen!

Detta säger Micke Jansson som har koll på stans snötippar. Och vi får väl tro honom! Jag ska nog dit och fota, en liten cykelutflykt med kamera är aldrig fel. Och skulle jag inte hinna idag så är det nog ingen risk att snön försvinner, det blir nog flera tillfällen innan nästa vinter kommer! Mot glaciären!

"Tugga tuggummi och vinn en padda"

En massa nya ord översköljer oss dagligen. När man precis lärt sig några nya kommer genast fler. Jag förstår min gamla släkting som ruskar på huvudet när jag ena stunden säger mp3, nästa iPod, sen iPhone och iPad. Det är nästan så att jag själv måste tänka efter innan jag tar orden i munnen. Vilket var det nu?

När jag sen berättar för honom att om man bloggar kan man vinna en iPad så tycker han att det låter som att man ska tugga tuggummi för att vinna en padda! Det är inte lätt att vara gammal, höra dåligt och försöka lära in alla nya ord.

Bloggtävlingen ges av Webbhotell City Network och pågår fram till 5 nov-2010. Hänger du med och bloggar? Så kanske du vinner en padda, nej, jag menar en iPad!

4213 timmar

Dagens skönaste skratt kom från min husläkare på Vårdcentralen.
-Jag har slut på allergimedicinen snart, sa jag.
-Jag ser det, jag fixar ett nytt recept på den, sa han och knattrade på datorns tangentbord.

Jag lutar mig tillbaka i stolen och känner mig nöjd att jag hann fixa det innan tablettburken är tom.
-Men, ha, ha, det här är ju riktigt kul, skrattar läkaren.
-Du ska äta medicinen i exakt 4213 timmar! Varken mer eller mindre!
-Oops, hur ska jag hålla reda på det? tänker jag.

Det nya dataprogrammet som installerats i läkarens dator är så exakt att det räknar ut precis på timmen hur länge patienten ska äta sin medicin. Det är dock lite tungarbetat och han suckar över att det ibland blir alldeles för detaljerat när datorn ska hjälpa till. Det program som skulle förenkla vardagen för läkarna är komplicerat och det administrativa tar onödigt lång tid för honom. Men visst skrattar han samtidigt för det blir ganska dråpliga recept som skrivs ut.

Datorer och alla program i all ära, de är kanonbra på det mesta men ibland önskar man att de inte var så "fyrkantiga" och noggranna. Medicin i 4213 timmar, finns det dosetter för det?

Vass golf!

Fairway ligger rakt framför oss fyra golfspelare, greenen siktas ca 300 meter längre fram och golfflaggan vajar på greenen i solskenet. Kvällen är ljum och allt känns bra!

-Det är bara att slå bollen rakt fram, inga hinder! Det kan nog bli lite pengar i birdieburken, säger en av mina golfpartners.
-Ja visst, ett slag, en enkel chip och en-putt! säger jag och slår min boll framåt.

Det är golfpartnerns tur att slå. Och vips så kommer en helt galen sving, bollen sticker rakt ut till höger, ut mot ån, ner i vassen.
-F..n, jag ska inte spela golf! Jag är en idiot! hörs det från golfspelaren.
-Ojdå, vilken otur, ingen vass golf precis! fnittrar de övriga två.

I kvällssolen ser jag hur de går med bestämda
steg mot diket, vassen böjs och helt plötsligt är alla tre som uppslukade från golfbanan. Strax därefter hörs glada rop och kommentarer:
-Jag hittade den, och flera andra bollar också!
-Hur kan det vara så många bollar här?
-Hur kan folk slå så snett?

Jag går sakta fram mot greenen och är för tillfället glad
att det inte var min boll som hamnade i vassen.
De övriga kvittrar igen, tvättar de nyfunna bollarna och
fortsätter spela som om inget hänt.
Resterna av dikesbesöket avslöjar var de varit,
strån och skräp sitter på deras ryggar och det är lera på deras skor men golfbagarna har välfyllda bollfack igen.

Det blev ingen birdie som ni förstår, birdieburken blev inte matad den här gången. Men det blev en vass golf i alla fall, även om vi hade tänkt något annat när vi svingade klubborna. En underlig sport, golf! Men ack så kul!

(Det är ett medvetet val att jag skyddar personen i vassen, inte så kul att bli igenkänd där)

Vi ger inte upp än...

... inte jag och inte blomman!
Inte ens vår lilla modiga viol har gett upp tanken på att det fortfarande är sommar! Även om nätterna är kyliga och sena. Den blomstrar som om den aldrig gjort något annat. Det konstiga är att den blommat så hela sommaren, från juni till september nu, trots det prekära läget. Nu dock med lite trötta blad...

Mitt i gången står den, utsatt för våra fötter, cykelhjul, golfvagnar och en och annan barnfot, men lika stolt ändå! Till på köpet utan skugga i en sommarhetta i juli som kunde bränna sönder den värsta kaktusen, nästan. Redan den 29 juni skrev jag om violen som jag trodde skulle ge upp. Men inte då! Den blommar än!
Kanske är vi båda födda i maj under samma önskestjärna, sommarstjärnan?

"Dubig"

Hej go´vänner!
Jag hade så gärna träffat er ikväll men jag är "dubig". Näsan rinner, ögonen vattnas och nysningarna avlöser varandra. Ikväll är det filten, pappersnäsdukar och en stor kopp varmt honungsvatten som gäller istället! Atjoo!