Vibbar från uppväxtåren

Mina första 16 år tillbringade jag i "köpingen". Doften av timmer var central, järnvägsstationen fylldes nästan dagligen av stockar som skulle fraktas vidare och Järnvägs- och Stadshotellet fylldes av andra timmerstockar, handelsresande som snarkade, trötta efter långa bilfärder i det norrländska landskapet. (På bilden syns det anrika järnvägshotellet vid järnvägsstationen, timmer för leverans och i bakgrunden skymtar Stadshotellet)

Vi som bodde i köpingen hade full koll på alla, besökare såväl som boende, då man varje kväll satt i Stadsparken och kollade bilarna. När man fått sitt körkort så var det viktigt att man kunde köra förbi parken några gånger för att visa upp sig.

Sommartid var jag "skogsarbetare", jag satte tall- och granplant på skogshyggena. Ett perfekt jobb för skolledig ungdom, man jobbade 4 veckor och tjänade bra med pengar. Brunbränd blev man, lite myggbiten kanske och kroppen blev vältränad av jobbet. Att man fick hantera DDT, blanda DDT-pulver med vatten i hinkar för att doppa plantorna i, det kanske inte var direkt lämpligt. Men det förstod man inte då!

Vintertid var det snölekar, bandy eller skidfärder som fick mig att vara utomhus. Skridskorna var välslipade, skridskoisen en samlingspunkt och bandyklubban användes ofta! Skidorna var alltid nyvallade och väl använda!

I sommar har jag besökt min gamla köping flera
gånger. Varje gång känns dofterna igen, luften känns skön att andas och hjärtat klappar lite lugnare. Hur länge är det så? Jag har trots allt bott i min nuvarande stad i 32 år! Dubbelt så länge som mina år i köpingen. Och visst får jag hemvibbar när jag kommer hem till min nuvarande stad efter att ha varit borta ett tag men inte som vibbarna som kommer när jag närmar mig köpingen! Är de första åren i ens liv speciella? Eller är det korttidsminnet som börjar fallera och långtidsminnet som slår till? Kanske DDT:n? Vad vet jag?