... var en barnbok som fastnade i min hjärna när jag var liten. Jag läste den om och om igen, ville aldrig sluta läsa. Elisabit slukade professorn med hull och hår, och inte var det tal om att tillaga anrättningen först. Huh...Jag förfasades över hur hemsk boken var, blev till och med lite rädd för stora växter! Men aldrig kunde jag väl tro att det fanns sådana växter på riktigt!
Nu har de köttätande växterna vandrat in i vårt hem. De har fångat både sonen och insekter! Han matar sina blommor med stor frenesi och de verkar trivas bra i hans sällskap. På menun står getingar, flugor, myggor och tvestjärtar hittills.Och till på köpet får sonen "gröna fingrar", eller röda kanske...? Kanske också en ny, lite mer ovanlig, variant av "blommor och bin"?
Mums för flugfällan Venus!!
Vill du veta hur man ska göra för att de ska trivas riktigt bra, kolla filmen!
Åhhh! Jag älskade den boken när jag var liten, tyckte också den var småläskig, men kunde inte låta bli att läsa den om och om igen.
SvaraRaderaNär jag var fem blev jag intervjuad om vem jag ville vara, om jag fick vara vem som helst i hela världen. De andra hade sagt prinsessa, hemlig agent eller kung. Jag hade tydligen väldigt stolt svarat "Den köttätande blomman Elisabit!"
Tack CraftyKatt för din kommentar!
SvaraRaderaSå kul att höra att fler än jag var så fäst vid boken om Elisabit! Undrar vad det var i boken som lockade så? Läste man med skräckblandad förtjusning eller var det lockelsen av att få vara farlig i fantasin?
Det var nog tur att du inte fick ditt önskejobb, för Elisabit var nog en riktig bitsk och nyckfull växt! Jag misstänker att intervjuaren måtte ha skrattat... :)